Karolina Hjälmgren

Resan till Kambodja utvecklade mig mer än vad jag någonsin hade kunnat ana. Självklart hörde man från förra årets resande att man utvecklades som person, men jag trodde aldrig jag skulle utvecklas så mycket som jag gjorde. Jag fick bland annat självförtroende på att jag faktiskt klarar saker och ting på egen hand. Trodde aldrig jag skulle våga åka till ett främmande land med inga andra än ett par klasskompisar och en lärare. Men det gjorde jag och det kommer alltid vara ett minne för livet. Jag är så otroligt glad och tacksam över min skola, och framförallt min lärare Staffan som gjorde det möjligt. 

 

När man kommer hem till Sverige igen är man så otroligt mycket mer tacksam för vad man faktiskt har. Tak över huvudet, mat i kylskåpet och elekticitet. Men det som jag tänkte på mest i Kambodja var inte bara de typiska sakerna som mat och tak över huvudet, utan att vi har "gratis" sjukvård i Sverige. Blir du på något sätt handikappad eller blir sjuk, då får du hjälp. Jag kommer aldrig glömma när vi satt på en resturang och det kommer en gubbe som SLÄPAR sig över vägen med en låda med saker i han sålde, som hängde runt halsen i ett snöre. Han hade inga ben och inga armar, men var ändå tvungen att jobba för att få ihop pengar. Det skulle aldrig hända i Sverige, här skulle du fått i alla fall en rullstol och förhoppningsvis sjukpenning och hemassistans men skillnaden är att vi har försäkring här och därför kan vi få det. I Kambodja finns inte den möjligheten (om du inte har mycket pengar då.)