Karolina Hjälmgren

Egentligen vet jag inte vart jag ska börja. För det är så mycket. Så mycket jag känner, och inte känner. Så mycket tankar att min hjärna ställer sig i noll-läge och slutar fungera helt. Jag känner mig tom samtidigt som jag känner mig full av saker jag inte vet vart jag ska göra av. Jag har också lärt mig att stänga av mina känslor, alldeles för bra. Nästan ohälsosamt bra. Känner jag någonting, främst ångest, flyr jag ifrån det. Jag vet inte hur jag ska hantera det, eller sluta med det. Nu har jag stängt undan allt så länge att jag inte längre kan sova eller tänka normalt. Allt är som ett stort kaos av bokstäver i mitt huvud. Koppen har liksom runnit över, det är som att jag lagrat så mycket saker i en låda längst bak i hjärnan, och nu är lådan full, och då blir det ett enda stort kaos i hjärnkontoret.

 

Jag har stängt undan alla känslor, även de bra känslorna som glädje. Jag är nollställd. Det enda jag känner är ytliga känslor. Jag kan skratta men jag kan inte känna den där bubblande glädjen i magen när jag skrattar. Den enda riktiga känslan jag egentligen har är när jag blir riktigt arg eller om ångesten tar över för mycket. Men det är det enda och det händer inte jätteofta längre.

Det här har liksom blivit ett dåligt mönster som jag fastnat i. Först var det för att jag ville skydda mig själv, jag gick igenom ett par tuffa händelser 2016 och tillslut orkade jag inte mer och stängde ner hela systemet kan man väl säga.

Men jag tror jag nu har kommit till en punkt där jag har försått att jag inte kan hålla på såhär längre. Jag måste ta tag i mitt liv. Jag vill kunna känna äkta glädje och jag vill känna hur kärlek känns igen.

 

Jag måste fan skärpa mig. Ge mig en rapp över fingrarna som förr i tiden. I need it. 


Nu hoppas jag att jag kan få ro i kroppen och somna när jag spytt lite galla. Upp tidigt imorgon.

 

Godnatt.